(12) Lilla Torget
Den första kända ägaren till tomten med adress Lilla Torget 3 var i slutet av 1600-talet en krögerska som hette Metta Bhurman Smitt – och huset kallades sedan under lång tid Smittska gården. Även om den nuvarande byggnaden är från början av 1800-talet, så är källarvalven från 1600-talet.
Här vid Lilla Torget låg den första saluplatsen i Göteborg för fisk, och kallades då följaktligen Fisketorget. I mitten av 1800-talet flyttades försäljningen och den stora flotte som låg i Stor Hamnkanalen, till Rosenlundskanalen, till en plats som fick överta namnet Fisktorget, och där Feskekôrka uppfördes.
Lilla Torget har även hetat Möbel- och Trätorget. Och i folkmun kallades torget också Pigtorget eftersom tjänstefolk som kommit till stan för att söka arbete, höll till här.
Invid Kämpenbron fanns tidigare stadens sista pissoar som revs 1980.
Och vid kanalkanten, fanns fram till mitten av 1880-talet en av stadens 13 värmestugor för droskkuskar. Den bekostades av Beatrice Dickson och togs bort i mitten av 1950-talet.
På gården till huset Lilla Torget 4 låg Göteborgs första parkeringshus. En parkeringsplats för hästar beläget mot Magasinsgatan och som hade inrättats av James Dickson, pappa till Beatrice.
Mitt på Lilla Torget står Jonas Alströmer staty. En myt är att han införde potatisen till Sverige. Så var det dock inte, men han han gjorde den populär.
Eftersom statyn med tiden kommit att allt med omgärdas av bilar, kallas statyn av Alströmer ibland för Parkeringsvakten.
Jonas föddes i Alingsås år 1685, som son till en fattig borgare. Fadern hette Carlsson - men själv tog han sig namnet Alström, efter födelsestaden.
Efter att en tid jobbat i Eksjö, där han jobbade som bodbiträde, flyttade han drygt 20 år gammal till London där han lyckades väldigt bra. Han blev bland annat ägare till ett handelshus. Han arbetade också som skeppsklarerare, och blev borgare i London samt naturaliserad engelsman.
Så småningom flyttade Alström tillbaka till Sverige, och startade här bland annat Alingsås Manufakturverk. Han odlade även tobak, och på gården Nolhaga började han att i större skala odla potatis, eller nolor som de först kallades. Riktigt populär blev dock potatisen först på 1800-talet när man insåg att man kunde använde den vid tillverkning av brännvin. Därtill är dock alltså Jonas Alström helt oskyldig.
Jonas Alström var sedan med om att grunda Kungliga Vetenskapsakademin, samt var även delägare i Ostindiska Kompaniet.
I samband med att han adlades 1751 antog namnet Alströmer från att tidigare ha kallat sig Alström. Jonas Alströmer dog den 2 juni 1761 i ett slaganfall.
Anledningen till att han står staty på lilla torget i Göteborg har främst att göt med att en av hans söner, Claes Alströmer på 1700-talet bodde i ett hus väster om Lilla Torget. Och ett kvarter nr 54 i närheten är döpt till Alströmer.
Statyn skapades av den halländske skulptören, och professorn vid Konstakademin i Stockholm John Börjeson. Han var även Kunglig Statybildhuggare.
Statyn avtäcktes den 28 december 1905 av landshövding Gustaf Lagerbring.
Här vid Lilla Torget låg den första saluplatsen i Göteborg för fisk, och kallades då följaktligen Fisketorget. I mitten av 1800-talet flyttades försäljningen och den stora flotte som låg i Stor Hamnkanalen, till Rosenlundskanalen, till en plats som fick överta namnet Fisktorget, och där Feskekôrka uppfördes.
Lilla Torget har även hetat Möbel- och Trätorget. Och i folkmun kallades torget också Pigtorget eftersom tjänstefolk som kommit till stan för att söka arbete, höll till här.
Invid Kämpenbron fanns tidigare stadens sista pissoar som revs 1980.
Och vid kanalkanten, fanns fram till mitten av 1880-talet en av stadens 13 värmestugor för droskkuskar. Den bekostades av Beatrice Dickson och togs bort i mitten av 1950-talet.
På gården till huset Lilla Torget 4 låg Göteborgs första parkeringshus. En parkeringsplats för hästar beläget mot Magasinsgatan och som hade inrättats av James Dickson, pappa till Beatrice.
Mitt på Lilla Torget står Jonas Alströmer staty. En myt är att han införde potatisen till Sverige. Så var det dock inte, men han han gjorde den populär.
Eftersom statyn med tiden kommit att allt med omgärdas av bilar, kallas statyn av Alströmer ibland för Parkeringsvakten.
Jonas föddes i Alingsås år 1685, som son till en fattig borgare. Fadern hette Carlsson - men själv tog han sig namnet Alström, efter födelsestaden.
Efter att en tid jobbat i Eksjö, där han jobbade som bodbiträde, flyttade han drygt 20 år gammal till London där han lyckades väldigt bra. Han blev bland annat ägare till ett handelshus. Han arbetade också som skeppsklarerare, och blev borgare i London samt naturaliserad engelsman.
Så småningom flyttade Alström tillbaka till Sverige, och startade här bland annat Alingsås Manufakturverk. Han odlade även tobak, och på gården Nolhaga började han att i större skala odla potatis, eller nolor som de först kallades. Riktigt populär blev dock potatisen först på 1800-talet när man insåg att man kunde använde den vid tillverkning av brännvin. Därtill är dock alltså Jonas Alström helt oskyldig.
Jonas Alström var sedan med om att grunda Kungliga Vetenskapsakademin, samt var även delägare i Ostindiska Kompaniet.
I samband med att han adlades 1751 antog namnet Alströmer från att tidigare ha kallat sig Alström. Jonas Alströmer dog den 2 juni 1761 i ett slaganfall.
Anledningen till att han står staty på lilla torget i Göteborg har främst att göt med att en av hans söner, Claes Alströmer på 1700-talet bodde i ett hus väster om Lilla Torget. Och ett kvarter nr 54 i närheten är döpt till Alströmer.
Statyn skapades av den halländske skulptören, och professorn vid Konstakademin i Stockholm John Börjeson. Han var även Kunglig Statybildhuggare.
Statyn avtäcktes den 28 december 1905 av landshövding Gustaf Lagerbring.
Foto och textbearbetning Smedberg Produktion AB
Källor:
Bok: ”Göteborg berättar”. Bengt A Öhnander. ISBN 91-85414-75-1
Bok: ”Statyer berättar - 76 konstverk i Göteborg.”. Bengt A Öhnander. 2004. ISBN 91-7029-565-4
Källor:
Bok: ”Göteborg berättar”. Bengt A Öhnander. ISBN 91-85414-75-1
Bok: ”Statyer berättar - 76 konstverk i Göteborg.”. Bengt A Öhnander. 2004. ISBN 91-7029-565-4